Jag har så svårt att koppla av när jag kommer hem. När jag är på jobbet så ser jag fram emot kvällen när jag ska sätta mig i min favoritfåtölj, läsa, se en film, laga lite kläder. Men när kvällen kommer så känner jag bara obehag, känner mig rastlös, orkar bara sitta och koncentrera mig en liten stund och känner nästan panik. Varför är det så här? En normal människa borde ju kunna koppla av!

 Svar: Ofta är det så mycket som vi tycker att vi borde kunna göra som gör att vi blir stressade. Nu ”ska” jag koppla av gör att kroppen automatisk ökar aktiviteten för den tror att det är något som krävs.  När man under dagen har ett högt tempo så är det inte självklart att kroppen trappar ner när vi själva önskar att det var så. Din kropp kanske behöver lära sig att trappa ner och inte kastas från hög aktivitet till låg aktivitet. Kanske finns det något dessemellan? Om man kommer hem från en stressad dag, skyndar sig att laga mat, diska, fixa snabbt, snabbt, snabbt och sedan kasta sig i soffan och tro att kroppen genast ska känna sig avkopplad så har vi fel. Kanske en promenad hem i inte allt för högt tempo, kanske dra ner på tempot med ätandet och fixandet så hinner kroppen att fatta att det är ok att inte vara på topp. Och framför allt dra ner på alla måsten och borden som ofta stör tanken och som gör att kroppen är på språng igen. Ta en liten stund i fåtöljen, göra olika aktiviteter som inte är tvingande. Efter några veckor i ett något långsammare tempo så kanske kroppen också förstått.

Jag har varit helt sjukskriven i 7 månader pga utbrändhet. Det är dags att jag nu ska börja komma tillbaka till arbetet igen. Jag mår idag bättre, men inte bra. Jag blir lätt trött vid ansträngning och är orolig för hur jag ska orka. Min arbetsgivare har föreslagit 3 ½  tim per dag 3 gånger i veckan för det är då jag behövs mest. För mig känns det som ett berg att stiga över men jag har ju inget val. Tänk om jag blir sjuk igen!/ Klara

Hej Klara. I mina öron låter det också ganska mycket att börja med så långa pass från början. När man varit utbränd och börjar känna sig lite bättre har man ofta ett dåligt samvete som säger att ”nu mår jag ju bra, här kan jag inte bara gå och må bra, nu måste jag börja jobba!”. Och det är ju bra i sig men ofta finns risken att man har för bråttom och stegen blir för stora. Jag tror att om man är försiktig i början så har man så mycket att vinna på det. Det fanns ju en anledning att kroppen inte orkade när man blev utbränd –kanske tog man i mer än man klarade av. Och hur logiskt låter det då att gå tillbaka i samma spår. Jag tror Du istället skulle börja med någon/några timmar per dag med ett mål att komma upp i 10 timmar om ett tag. Prova så en månad och utvärdera sedan hur det går. Fungerar det bra- öka lite till. Då har Du mycket större möjlighet att hantera tröttheten och få en balans i tillvaron. Sannolikheten att Du sen kan öka takten är mycket större än om Du börjar för hårt. Lycka till!

Fråga:

Jag är livrädd för allt som har med sjukhus, läkare, tandläkare och kroppen att göra. Det spelar ingen roll om det handlar om att kissa i en burk eller ta blodprov eller bara prata eller vistas på en vårdcentral; är helt förstörd av nervositet redan ett par dagar innan. Jag får alltid samma symtom: hjärtklappning, yrsel, skakningar, svettningar, hyperventilation, panik. Det jag egentligen är rädd för är att svimma. Det är för att jag svimmade under ett blodprov i 10-årsåldern. Tänker inte logiskt kring detta och kan inte styra över mig själv. Finns det hjälp för mig?

Vanessa

Svar:

Ja, det finns något att göra åt ditt problem! Du lider av något som diagnostiseras som specifik fobi för blod, sprutor och skador. Kroppen reagerar med ångest när man utsätts eller tror att man ska utsättas för provtagning eller annan typ av undersökning. Det kan räcka med att man tänker på eller hör någon berätta om det så reagerar kroppen med obehag. Man vet ju egentligen att det inte är så farligt, men eftersom det känns så starkt så agerar man som om det är farligt och därmed ökar också problemet ständigt.

Ibland händer det att man svimmar i en sådan situation. Det beror på en överlevnadsmekanism. Det är så finurligt ordnat så att om man verkligen skulle bli skadad så är det bra att kroppen reagerar med att svimma. Då sjunker blodtrycket och man har på så vis en större överlevnadsförmåga tills man fått hjälp. Men när man har ditt problem så reagerar kroppen precis som om den hade blivit skadad och därför kanske man svimmar bara man hör talas om det där obehagliga.

Behandlingen mot din fobi innebär att man gradvis utsätter sig för det man är rädd för, men det finns inga krav på att man måste göra allt. När man utsätter sig för olika situationer utan att springa därifrån så lär sig kroppen gradvis att situationen inte är farlig och obehaget minskar. Har man problem med att svimma får man lära sig hur man kan motverka svimning genom en spänningsteknik.

Det kan vara svårt att behandla sig själv för detta problem så jag rekommenderar dig att ta kontakt med en kognitiv beteendeterapeut som har erfarenhet av ditt problem. Eftersom du är under 20 år kan du ringa till Barn- och Ungdomsmottagningen eller Unga Vuxna på din ort. De kan hjälpa dig vidare.

Kerstin

I veckan gick Psykologförbundet och Beteendeterapeutiska föreningen ut med kritik för de alternativa behandlingar som ges idag. Man menar att psykisk ohälsa blivit en lukrativ marknad och därmed följer en mängd behandlare som kanske inte alltid har rent mjöl i påsen.

Länk till artikeln: http://www.dn.se/nyheter/sverige/psykologer-vill-rensa-ut-alternativa-terapier   

Jag ärvälkomnar  att man uppmärksammar detta. Det finns absolut personer som är mycket seriösa som arbetar med alternativa behandlingar. Men det finns också de som är oseriösa. Därför måste den person som behandlas ha kritiska ögon på sig och verkligen ta reda på vad personen som de ska behandlas av har för utbildning, referenser och tidigare erfarenhet. Lika självklart som vi inte vill bli opererade av en läkare som läst en 5 veckors kurs, lika lite vill vi bli behandlade en samtalsterapeut med några veckors kunskap i fickan.

Mitt råd till alla som önskar behandling: Ta reda på vad personen har för utbildning, kunskap och erfarenhet innan Ni bestämmer Er för behandling . Om personen har en legitimation utfärdat av Socialstyrelsen innebär den en större sannolikhet att man får rätt behandling än någon med titel som tex diplomerad samtalsterapeut, certifierad terapeut eller auktoriserad terapeut.

Fråga:

Jag har så svårt att ta beslut både små och stora. Hur man än vänder och vrider på vad jag kan välja så känns det som hur jag än gör så blir det fel och jag kommer att ångra mig. Det känns som att livet bara flyger iväg och jag står fortfarande där och undrar hur jag ska välja. Hur ska man tänka? 

Svar:

När man ska ta ett stort eller litet beslut tänker man att för att göra rätt val så måste det kännas rädd och alla odds ska finnas på det valet man gör. Tyvärr är det ju inte så enkelt. Valen kan vara lika bra och det handlar sällan om svart eller vitt. Men har Du tänkt på att låta bli att ta ett val är också ett val? Kanske tänker man ”jag vet vad jag har men inte vad jag får” eller ”tänk om det blir sämre”. Självklart gör man ibland val man ångrar men å andra sidan vet man ju inte om det andra valet hade varit bättre. Ibland förskönar man bilden av det andra valet och tror att det hade varit så mycket bättre.

 Men hur vet man det? Frågan är hur ofta Du ångrat Dina val? Förmodligen mer sällan än att Du varit rädd för att Du skulle ångra dem. Jag tror också att Du i Din vardag tar många fler beslut än Du tror, men ofta tycker man inte att dessa räknas.  De beslut Du tar funderar Du förmodligen inte så mycket mer på det efteråt. Om det är stora beslut så behövs ju inte allt göras på en gång.

Man kanske tänker ”jag vill byta jobb men vet inte till vad. Och då kanske jag också ska flytta men var ska jag bo? Ska jag hyra en lägenhet eller köpa en?  Ta en sak i taget även om de på sätt och vis påverkar varandra. Det går med stor säkerhet att förändra senare. Besluten är ju inte tagna för all framtid! När man tagit ett steg framåt så har man på så vis mer information som gör det lättare att ta nästa beslut.

Fråga:
Jag känner mig obekväm i sociala situationer. Min dåliga självkänsla säger att jag inte får ta för mycket plats. Jag tror också att jag inte förtjänar att bli lycklig. Jag har lättare för att se hot i olika situationer än möjligheter. Nu har jag börjat försöka vända tankarna åt det positiva hållet, men hela min kropp och hjärna skriker nej. Jag tror att om jag inte fokuserar på hoten så kommer negativa saker att hända just därför. Och det positiva i mitt liv försvinner om jag inte tar riskerna på allvar. Ibland är det så jobbigt att jag bara vill ge upp.

Andreas

Svar: 
Inte sällan har vi en ”magisk” tanke om hur vi ska bete oss. Vi tänker ut obehagliga saker som kan hända – för då kommer de inte att hända. Till exempel: Jag får inte vara alltför glad, för då kommer jag snart att bli ledsen.

Sådana tankar grundar sig ofta i en vidskepelse om att vi skulle kunna styra framtiden med olika tankar och handlingar. De kan också bero på den så kallade jantelagen om att man inte ska ta för stor plats. Kanske har någon på ens väg genom livet inbillat oss att det är så här. Om vi tror på de här tankarna kommer vi att agera efter dem, även om det verkar helt knäppt. Lika tokigt som att vi skulle gå och köpa en bil innan vi skrapat lotten som vi tror vi kommer att vinna på.

Om man haft en ”tokig” tanke länge och agerat efter den är det inte lätt att vända på klacken och plötsligt börja leva på ett nytt sätt. Då skriker hjärnan att allt är fel.

Knepet är att mjukstarta, ta lite i taget:

Det första som är viktigt är att sticka hål på tankarna, börja ifrågasätta om de verkligen stämmer. Fundera på de hot du känner. Försök se hur mycket sanning det finns i hotet. Om det skulle vara sant, hur farligt är det egentligen?

Det andra är att lista upp vad det är man vill ändra på, till exempel prata mer i sociala sammanhang, bli mer aktiv, resa eller vad som finns på önskelistan.

Det tredje är att börja träna på det nya sättet, till exempel våga säga något mer vid en social tillställning eller räcka upp handen på ett möte och uttrycka en åsikt. Det gäller att beta av och att vara konsekvent. Det tar alltid tid att förändra vanor.

Kanske kan du ta hjälp av en psykoterapeut som kan lägga upp en lämplig träning för att ändra på dina tankar.

Kerstin

Jag fick problem med mitt hjärta för något år sedan, det började slå oregelbundet och jag hade smärtor. Läkaren sa att jag måste dra ner på stressande aktiviteter för annars riskerade jag att få värre problem. Min familj (man, 2 söner på 13 o 15 år) förstod i början att de måste hjälpa till men nu har det runnit ut i sanden. Jag tycker att de ska förstå att faran inte är över, att jag måste ha hjälp. Jag orkar inte tjata, jag blir bara arg, sur och trött. Vad gör man? /Sandra 

Detta är ett problem som finns i så många relationer. Hur ska man få det att fungera hemma? Jag antar att när Du fick beskedet så förstod familjen att det var allvar. Men vartefter tiden gått så har de inte lika mycket engagemang. Frågan är vad som hände?  Inte sällan blir det så att den som vanligtvis tar ansvaret hemma har ofta svårt att lämna det helt ifrån sig. Man kanske är där och petar och kollar. Inte heller sällan rinner det ut i sanden därför att man efter ett tag glömmer bort vad som skulle göras, det har liksom inte blivit en rutin och då prioriterar man annat. Och inte helt sällan ger man upp och säger ”jag försökte men det gick inte” och så är allt som vanligt igen.

Viktigt är att när man lär in nya uppgifter så måste det finnas en orsak för varför man gör det. För Dig är det positiva kanske att Du får uppgifter avklarade och det blir fint, för Din familj kanske det var att Du ska vara frisk. Vartefter tiden går så kanske de ser att Du mår bättre och då backar de.

Jag är övertygad om att när nya uppgifter ska tränas in så behövs en längre tid än man kanske kan ana. För Dig som haft ansvaret så är det lätt och självklart, så är det kanske inte för resten av familjen. De förstår inte om Du inte tar upp det igen, de kan inte läsa Dina tankar. Sätt Er ner igen, ta upp att det inte fungerar. Hör vilka uppgifter var och en kan ta och Du måste backa helt och låta dem göra sina uppgifter på sitt sätt. Det är bra om de tar uppgifter som ger konsekvenser om de inte utför dem som tex laga mat en gång i veckan, alla förlorar på om maten inte står på bordet. Och att de känner sig stolta och glada över att det fungerar.Lycka till!

Fråga:
Ibland när jag ser mig omkring så tänker jag på hur bra jag har det. Jag har en fantastisk man, en liten flicka som är frisk och glad, ett jättebra boende, ett bra jobb osv.

Jag blir så rädd för att förlora allt detta. Varför har jag förtjänat detta? Så här bra får man inte ha det. Så trots att allt är bra så går jag och oroar mig just på grund av det.

Jag vet att det inte är klokt men jag kan inte låta bli att tänka på det. Hur ska jag tänka?

/ Caroline

Svar:
Hej Caroline.

En så vanlig tanke! Det är som den gamla vidskepelsen sköljer över oss att inte skratta för mycket får då kommer något att hända. Ett talesätt som säkert satt människor på plats en gång för länge sedan. Sen har vi också vår tid gissel: Jag är värd detta eller jag kan inte vara värd detta.

När man mår bra och blir medveten om detta så blir man också självklart orolig för att mista det. Men vad finns det för bevis för att man måste mista saker för att de är bra? Självklart förändras saker och ting men innebär det att det måste blir sämre?

Jag tror att Du bara ska försöka tänka att det är helt ok att må och ha det bra utan att just det kommer att innebära att katastrofen står för dörren.  Acceptera att det kommer att bli förändringar i livet men bara för att Du nu mår bra så behöver inte det betyda att förändringar måste bli av ondo.  Så våga vila i det Du har!

/Kerstin

Fråga:
Jag har ett problem som växt sig allt större och nu hämmar min vardag. Det är något med mina urinvägar, men jag tror inte att det är urinvägsinflammation eftersom det bara händer då och då. Ibland när jag blir nervös känns det som om jag kommer att kissa på mig, men när jag väl är på toa kommer det bara lite.

När jag sedan fortsätter med vad jag höll på med kan känslan komma tillbaka. Det kan hända på bussen på väg till min spanskkurs, strax före kursen eller på lektionerna, men också hemma hos en kompis när vi tittar på film, eller när jag är på fest. Det händer sällan eller nästan aldrig hemma eller på jobbet, där jag trivs. Jag har haft urinvägsinflammation tidigare, men det var annorlunda. Varför är det så här?

Albin

Svar:
Det är inte ovanligt att man efter en urinvägsinfektion blir orolig att obehaget ska återkomma. Det gör att man kanske håller extra koll: Är jag ändå inte lite kissnödig? När man spänner sig ökar aktiviteten i kroppen; blodtrycket ökar och hjärtat slår snabbare. Om man är rädd att något ska hända så ökar koncentrationen på det man är rädd för. Som en följd av det kan det kännas som om just det man är rädd för också händer.

Jag tror inte att du hela tiden går och tänker på att du är kissnödig, men när du blir spänd och nervös för andra saker så kan känslan av kissnödighet komma ”på köpet”.

Nästa problem är att när man känner sig kissnödig så går man oftare på toaletten, med resultatet att det bara kommer några droppar. Eftersom man går oftare så ”skämmer man bort” blåsan och ökar känsligheten.

Du ska självklart i första hand utesluta fysiska problem, vilket du kanske redan gjort. Jag antar att du inte har problem på natten, utan sover flera timmar och sedan kissar normalt på morgonen. Det betyder att du faktiskt kan hålla dig en längre tid. Med den vetskapen kan du nu försöka vända på trenden. Gör så här:

 När du blir ”nervöst kissnödig”, försök hålla dig en liten stund till. Tala om för dig själv att ”det är lugnt, jag kan hålla mig en stund”. Om du kissar innan du går i väg till kursen och ändå blir kissnödig på bussen, gör samma sak: Tala lugnt om för dig själv att det inte är några problem, försök slappna av och koncentrera dig på något annat. Efter ett tag så tror jag att du har klarat att dra ner på antalet toalettbesök.

Kerstin

Jag känner att livet står still, jag har bestämt mig att ändra på det men vet inte var jag ska börja. Jag vill byta arbete, trivs inte helt och känner inte att jag utvecklas men vet inte till vad.  Jag vill byta bostad, bor trångt och trivs inte, men vet inte var jag vill bo istället, ska jag bo kvar i min stad eller flytta någon annanstans? Jag har en relation som jag inte trivs med, vet inte om jag vill satsa eller flytta isär. Jag skulle vilja ha barn, är nu 33 år men vet inte om jag vill nu eller sen.  Jag skulle vilja göra något roligare på fritiden, kommer inte igång med något. Ja kort sagt, jag trivs inte men vet inte hur jag ska göra. Och blir då mest bara passiv. Ge mig råd!/Elisabeth

Svar: När det är så mycket som man vill så blir man lätt passiv, för var ska man börja? Man vill på något sätt ha svaren klara och planen till en förändring fix och färdig. Tyvärr finns ju sällan den lösningen. Jag tycker Du ska börja med att titta på allt det Du vill förändra och se vad som kan göras nu och vad Du kan vänta med. Kanske kan det då ske vissa förändringar även i Ditt sätt att se på situationen om Du tar ett litet steg framåt på ett plan och inte måste förändra allt på en gång.  Av alla saker Du vill förändra, gå igenom var och en och ta sedan ett beslut om vad som kan göras nu. Kanske handlar det om att ta en utflykt varje vecka, kanske titta på olika lägenheter, kanske åka till en annan stad och turista, kanske ta kontakt med arbetsförmedlingen för att se vad som finns där Du bor eller på annan ort, kanske få göra ett test vad som Du kan passa för. Oavsett vad Du tar för beslut just nu så kan det leda till andra beslut senare. Lycka till.