Fråga:
Jag är 55 år, gift och vårt yngsta barn flyttar hemifrån om ett år. Jag är arbetslös och sjukskriven för depression, men idag nästan besvärsfri efter kompetent behandling med mediciner, KBT och mindfulness. Jag äter bra, motionerar, sover nio timmar varje natt. Har tänkt över mitt liv, relationer och arbetsliv.

Den enda frågan som nu återstår är: Vad har jag och min man gemensamt efter 25 års äktenskap? Han är äldre än jag och får mig att känna mig lika gammal. Han är ensamvarg, jag är social. Vi har få gemensamma intressen och vänner, grälar inte, har inget sexliv och passionen är borta. Hur kan jag ta reda på vad vi har gemensamt? Finns det ett test?

Nyfiken

Svar: 
Något test som visar om ni passar ihop eller ej finns inte så vitt jag vet. Jag tror att du får försöka att finna ut det på egen hand.

När man levt ett liv tillsammans tycker man kanske att man känner varandra utan och innan och tar för givet vad den andre skulle säga eller tycka om saker och ting. Det gör att man faller in i sina roller så mycket att man inte bryr sig om att ta reda på om det man tänker om den andre verkligen är sant.

Det kan också vara så att man fortsätter som förut även om man inte är nöjd. Det kan bero på att man är så osäker inför sin partner och inte vågar försöka ändra något. Man är rädd att den andra inte kommer att förstå eller att man blir utskrattad för sina försök att förändra.

Försök istället att göra ett ”test” själv och ta reda på vad ni har gemensamt genom att fundera på följande frågor: Vad hade ni gemensamt i början av ert förhållande? Finns det något ni gjorde då som du saknar i dag? Fråga din man om det är något han längtar efter som tidigare fanns i ert förhållande.

Ibland tar man i för mycket när man vill ändra på något. Det kanske i själva verket inte är så stora förändringar som behövs. Man kans i stället i vardagen försöka hitta små nya vanor, som att stänga av tv:n, lyssna på musik, titta på gamla foton, spela ett spel.

Ett tips är att var och en planerar sin egen dag med aktiviteter som man själv vill göra och att den andra är med på det utan att knota. Kanske upptäcker man då helt andra annan sidor hos sin partner. Men det förutsätter ju att din man är med på en förändring.

Om det är svårt att komma igång kan man ta hjälp av en neutral person, till exempel en familjeterapeut, som kan hjälpa er eller dig hitta nya sätt att tänka.

Kerstin

Hej. Jag lever i ett samboförhållande sedan många år, vi har ett barn gemensamt som har flyttat hemifrån. Vi har ett ganska trivsamt liv men jag irriterar mig på att min man tar så lite initiativ. Han är med på allt jag gör och föreslår men tar aldrig några egna initiativ. Jag skulle också vilja bli överraskad med något tex bokat bord på en restaurang eller gå på bio. Men nej aldrig. Jag har tagit upp det med honom och han säger att han ska försöka. Jag funderar på att sluta helt men….Vad ska jag göra?

Svar: Ja, ibland är det den ena partnern som får dra ett större lass i förhållandet än den andra. Kanske det beror på att Du alltid har varit den som har styrt, kanske är Du faktiskt ganska bra på detta och kanske har Du en fantasi som gör att det är lätt för Dig att hitta på saker. Och om det är så, så glömmer man gärna att man under många år tränat och arbetat upp en sådan förmåga. Samtidigt som de andra i omgivningen inte har behövt utveckla detta. Ibland kan det tom vara så att den andre partnern har försökt men fått kritik för sitt försök och då inte vågat igen.

Spontant känns det ofta att när man tröttnat på någon aktivitet man tycker sig alltid utföra så vill man sluta med det på en gång. Men problemet är att det brukar sällan i sådana fall som dessa ge det resultat man eftersträvar.

Börja med att Du tänker på att Du faktiskt är duktig på detta, Din sambo uppskattar Din förmåga och kanske underskattar sin egen.  Jag tycker inte Du ska sluta men kanske ändra lite. Ett tips är att man tex kan boka in varsin dag eller kväll där man ska hitta på något som man ska göra gemensamt och den andre absolut inte får kritisera. Har den ene kommit på att man ska göra ett restaurangbesök och den andre att man ska se ett TV program tillsammans så är de lika mycket värda. Sen bestämmer man en ny dag så att det inte rinner ut i sanden.  Förmodligen kommer Du göra fler saker utanför Era gemensamma dagar men det är i alla fall en början till en förändring.

Jag har haft en fantastisk semester på nu 5 veckor och börjar jobba på måndag igen. Jag har jättemycket ångest, vill inte, det är ju så långt till nästa semester! Hur ska man stå ut ett helt år till?/Mia

Svar. Ja visst är det långt till nästa sommarsemester. Därför gäller det att försöka ändra på sitt tänkande och agerande nu. Om man bara har sommarsemestern för ögonen så kommer ju all annan tid verka tråkig. Dra ner lite på tidsperspektivet och se på hur Du vill ha de närmaste månaderna, månaden, veckorna eller dagarna. Planera in saker som Du brukar tycka om att göra eller saker som Du inte prövat tidigare. Det vanligaste vi gör är att skjuta över målet dvs det vi tycker är något värt blir så stort. Gå en promenad i omgivningarna istället för att än att vänta på fjällsemestern,  besök en turistattraktion i närheten där man bor istället för att bara vänta på Barcelonaresan. Det gäller att planera och göra det man planerat istället för att bara vänta. För det vi ju alla att väntan inte alltid är det roligaste aktiviteten.

Den frågan ställer sig många i dessa dagar. För det är nu vi ska vara lediga, läsa alla böcker, baka och laga all god mat som vi tänkt oss, umgås med släkten,resa, måla om, njuta av sol och bad, bygga om, städa garderober, gå igenom lådor och skåp, sortera in alla papper som ligger i högar och sen ska vi hinna med att också bara vara. På fyra veckors semester ska vi hinna allt det vi inte hann eller orkade under de övriga 48 veckorna. Och hur i all världen ska det gå ihop?

Nej, just det, det går inte ihop. Och om vi mot förmodan hinner allt det som vi tänkte oss hinna så kommer vi att vara precis så utmattade av allt vi hunnit med att vi inte orkar ta itu med något på mycket länge. Kanske inte förrän till nästa semester….

Så försök att se det som att det är ju jättebra att det finns saker att göra. Men allt måste inte göras nu. Kanske inte ens någonsin…

Jag har så lätt att bli arg. Om jag blir irriterad så smäller det direkt; jag skriker och kastar saker och jag ångrar mig så otroligt efteråt. Jag har haft flera förhållanden men alla har tagit slut och jag tror det beror på att ingen står ut med mig. I dag är jag 37 år och jag kan inte fortsätta på detta, i mina ögon sett, barnsliga beteende. Jag har dessutom en dotter på 6 år som jag är rädd tar skada av mina utbrott.Vad kan jag göra? /Mia

Svar: Ett skiftande humör kan bero på en mängd olika saker. Man kan tex vara stressad och så uppe i varv att man reagerar snabbt, som om man hela tiden väntar på att bli angripen. Och när man blir minsta angripen måste man försvara sig. När man sedan gjort det går luften och spänningen ur en och man känner sig bara matt och ledsen.  Det kan vara hormonella förändringar i kroppen som gör att kroppens reaktioner blir överdrivna. Det kan vara ett mönster man utvecklat under sitt liv som kanske gav effekt i tidiga år men som inte är effektivt i vuxen ålder. Det kan också vara att man faktiskt fått effekt vid vissa tillfällen när man varit så arg och att det då och då har lönat sig i stunden med utbrotten. Men inte i långa loppet.

För att bryta denna typ av reaktioner behöver man först kartlägga hur de ser, hur det börjar, vad man tänker, vad som händer etc och därefter lära in nya sätt att hantera dessa impulser. Mitt förslag är att Du tar kontakt med Din vårdcentral och kanske börjar med att kolla Dina hormonella värden och där också får hjälp att få hjälp av en terapeut med erfarenhet av denna typ av problem.

Fråga: Varför är jag så elak mot mig själv? Har en underbar sambo som jag vill spendera resten av livet med. Har ingen anledning att tvivla på hans kärlek. Har ett toppenjobb med bra kolleger och chef, och har härliga vänner.

Ändå känner jag mig alltid så misslyckad, tycker att jag är ful och fet fast jag vet att andra tycker annorlunda. Jag tror aldrig att jag ska klara något och tror inte att jag är en bra vän eller att andra tycker om mig. Jag vet innerst inne att jag är bra, hur skulle jag annars kunna ha det så här bra, med en massa underbara människor runtom mig?

Min sambo tycker det är jobbigt när jag alltid hackar på mig själv och inte kan ta beröm eller komplimanger. Tror du KBT-terapi kan vara något för mig? Jag behöver verkligen ändra mitt tankesätt, är rädd att förlora alla mina nära och kära annars.

Pamela

Svar: Något som ofta snurrar runt i människors huvud i dag, speciellt hos kvinnor, är tankar där man klankar ner på sig själv: Du duger inte, alla andra är mycket bättre, snyggare, smalare, duktigare, smartare… Och om vi ibland ändå gör något bra så talar vi snabbt om för oss själva att det bara var en tillfällighet, så vi ska ändå inte tro att vi duger.

Ofta talar vi också om för omgivningen hur ”dåliga” vi är. Och om omgivningen inte tycker likadant tänker vi genast att de nog säger så bara för att de är snälla, men de menar det ändå inte och säger så för att inte såra med ”sanningen”.

Låt oss göra en tankelek: Om du nu tänker dig att du lika ofta som du klankar ner på dig själv skulle göra samma sak med dina nära och kära, ett barn, en man, en hund, en vän, så låter det ju helt absurt, inte sant? Genast tänker du att så kan man väl ändå inte göra. Barnet, mannen, hunden eller vännen skulle ju bli helt nertryckt i skorna av kritiken och så illa vill man ju ingen.

Men är det fritt fram att säga vad som helst till sig själv? Varför gör man så här? Ja, det finns egentligen inga enkla svar. Man är kanske uppfostrad att man inte ska tro att man är något och att man inte får framhäva sig själv.

Men – det viktiga är ändå att klankandet faktiskt går att bryta. Du är redan på god väg eftersom du faktiskt hör vad du säger till dig själv och hur det påverkar dig.

Jag tror absolut att en KBT-behandling kan hjälpa dig. Man går då igenom hur ens tankemönster ser ut och hur man agerar utifrån sitt sätt att tänka. När man identifierat vad och när man säger negativa saker till sig själv kan man börja ifrågasätta vad man gör och därmed lära sig att bryta detta. Man kan alltså lära sig att agera och tänka på ett sätt som ger energi i stället för att ta energi.

Jag är 67 år och har en dotter som är 37 år. Hon är ensamstående liksom jag. Hon har synpunkter på allt jag gör! Om jag inte gör som hon tycker är rätt, så skäller hon och skriker åt mig. Det kan vara triviala saker som tex hur jag klär mig, vad jag tycker om ett tv program eller om jag köpt något till mitt hem. Jag vet att det är tokigt men jag försöker rätta mig efter henne så det inte blir så mycket bråk. Eftersom vi inte har så stort umgänge så är jag rädd för att hon ska lämna mig, jag skulle bli så ensam. Hur ska jag ta mig ur detta?/ Christina

 Svar: Hej Christina

Ni har hamnat i ett mönster som tar kraft ifrån Er båda. Ju mer Du rättar Dig efter Din dotter ju mer kommer hon att försöka styra Dig. I en situation som Ni hamnat i blir ingen nöjd.

När man vill förändra något i livet som man inte är nöjd med så måste man börja med att förändra sitt eget beteende och vara konsekvent. Det är inte alltid enkelt men det är heller inte enkelt att leva i en situation som inte känns bra.

 Börja med att prata med henne om att Du blir ledsen och sårad av hennes beteende och att Du vill försöka ändra på detta. Besluta Dig för några saker som Du kan hålla och inte kommer att förändra. Om hon börjar skälla på Dig säg ”vi har olika åsikter angående detta och det är helt ok, inget är rätt eller fel. Men jag har bestämt att jag vill göra så här.” Om Du gör så flera gånger så kan Din dotter förhoppningsvis se att Du står på Dig och att det inte är någon idé att tjata.

Det andra som Du nämner är att Ni inte har så stort umgänge och att Du är rädd för att bli ensam. Kanske umgås Ni alldeles för mycket med varandra, kanske behöver Ni få in något annat och andra i Ert liv. Ni kan till en början göra något tillsammans som tex gå på en kurs. Men det är också viktigt att Ni var och en gör egna saker och umgås i andra sociala situationer. Du kan självklart inte styra Din dotter när det gäller detta men Du själv kan besluta att och vad Du ska göra. Gå med i en förening, ta kontakt med personer som det var länge sedan Du träffade, gör en resa och hälsa på någon. Det viktiga inte VAD Du gör utan ATT Du gör något! Men Du ska göra saker som inkluderar andra människor! Lycka till!

Varför man får fobier är nog den absolut vanligast frågan jag får. Det finns inget enhetligt svar som gäller för alla men några tänkvärda anledningar kan vi ändå se.

Människan ska vara rädd och kunna ana vilka faror som lurar bland träden. Denna förmåga är viktig och är troligen en bra förklaring varför människosläktet har överlevt. Att vara på sin vakt är bra. Så en förklaring är alltså att vi har en disposition att utveckla rädslor och att vi tom utvecklar vissa rädslor lättare som tex rädslan för spindlar, ormar, höjder eller instängda utrymmen.  Vi vet ju egentligen logiskt att en liten spindel inte är farlig. Och ändå reagerar kroppen instinktivt och stenåldersmässigt för vissa saker.

Man kan också ha varit med om något obehagligt. Om vi tex blivit skrämda av en hund så kan vi ta beslutet att hundar är farliga och ska undvikas. När vi sedan möter en hund reagerar kroppen med rädsla, vi drar oss undan och lär oss därför inte hur att agera på ett funktionellt sätt.

Man kanske har blivit varnad för att akta sig, ”ta på Dig stövlarna innan vi går ut i skogen annars kan ormarna bita Dig!” Hur många har inte hört det? Och hur många har mött en orm på riktigt? Men tar man varningen på allvar så innebär detta att ormar är farliga och dem ska man passa sig för. Och med det sättet att tänka och agera är risken stor att man utvecklar en fobi.

Man kanske kan ha sett någon annan vara rädd. Moster, grannen, någon på TV eller mamma och pappa reagerar på något och barnet drar slutsatsen att det där som de blev rädda för det är något som jag också ska akta mig för. Och så agerar man på samma sätt som personen man sett och utvecklar med tiden en fobi.

Men varför utvecklar inte alla fobier som är med om samma sak? Kanske just därför att vi är olika och har olika sätt att reagera och tänka och tycka. Vi kan inte förutsäga vilka personer som kommer att utveckla fobier lika lite som vi kan förutsäga vilka personer som i framtiden kommer att få ont i magen, tycka om att klättra i berg eller kommer att springa maraton. Det viktiga är att om vi får en fobi så går det faktiskt att bli av med den. Oavsett varför vi fick den!

Igår var jag med i programmet Förkväll på TV4 för att tala lite om djurfobier. I programmet träffade jag Andrea som sedan många år lider av en fobi för duvor. När hon är på stan är hon ständigt spänd och orolig ifall hon skulle stöta på duvor och om hon gör det så får hon hjärtklappning och starkt obehag. Om duvorna är på ställen där hon skulle vilja gå så går hon helst en omväg eller väntar tills de har flyttat på sig.

Andrea ska under de närmaste veckorna få behandling för sin fobi.  Vi återkommer till resultatet senare….

Fråga:

Hej. Jag är så rädd att det är något fel på mig! Jag har ofta ont i kroppen men det liksom vandrar runt. Just nu har jag ont i munnen och speciellt i tungan. Den känns uppsvälld. Jag kollar ofta för att se att den inte har svällt upp. Sen känns det som att det blivit svårt att svälja. Jag har varit och kollat mig men min läkare säger att allt är normalt. För några veckor sedan hade jag ont i ögonen, men läkaren sa att allt var ok då också. Han sa att det troligen var något psykiskt för jag oroar mig så mycket. Jag litar inte riktigt på läkare, de kan ha missat något. Varför skulle jag annars ha ont?

Svar:

Det Du säger är att det gör ont och känslan vandrar runt i kroppen. Det kan faktiskt vara så att ju mer man oroar sig för något ju mer i fokus kommer det och därför kan man också tolka känslorna som smärtor eller obehag. När det onda sitter som nu i munnen och tungan så kollar man ofta, kanske gapar, räcker upp tungan, känner på tungan, petar etc. Den retningen som munnen och tungan då utsätts för blir liksom en slags träningsvärk och som sen fortsätter att kännas. Ungefär som när man kliar på ett myggbett så kliar det ännu mer just därför at man kliat.

Du har kollat upp att Du fysiskt mår bra så vi kan utesluta den delen.  Det Du själv kan göra är att först inse att oro för kroppen är något som Du ofta gör. Och Du kan förmodligen se att Du oroat Dig ofta utan att det varit något farligt. Bestäm Dig för att sluta kolla under en dag och försök tänka ” kanske är det för att jag kollar så mycket som är orsaken att jag har ont. Det låter konstigt men jag kan försöka. Jag testar att låta bli under hela dagen”. Sen försöker Du igen.

Jag tror dock att Du skulle vara behjälplig av en KBT behandling som kan hjälpa Dig hitta sätt hur att tänka och göra när oron kommer. Du hittar psykoterapeuter på www.kbt.nu. Du kan även kolla med Din läkare om det finns någon legitimerad KBT terapeut med erfarenhet av denna typ av problem.