En dag känner man att gränsen är nådd. Man har mått dåligt så länge Man har gråtit, grubblat och i stort sätt pratat omkull alla i ens närhet. Man behöver träffa någon professionell för att få rätsida på problemet. Men var ska man vända sig? Det finns ju ett otroligt utbud och samtidigt känns det som en djungel? Vad ska man ha för typ av terapi? Vem ska man gå till? Och hur ska man ha råd? 

Och tyvärr finns det inga självklara svar. Men lite tips!

Man kan börja med att söka sin husläkare som kan ge förslag eller remittera vidare.  Om man blir föreslagen medicinering men känner att man hellre önskar en terapi ska man stå på sig att få remiss vidare. Man måste inte acceptera medicinering som första alternativ.

När man får träffa sin terapeut och har gått igenom problemet ska man ha fått en uppfattning om hur terapeuten ser på problemet, hur man ska lägga upp en behandling och ungefär hur lång tid man ska arbeta tillsammans. Känns det inte bra från början så måste man säga det. Man ska också våga fråga vad terapeuten har för utbildning och erfarenhet av problemet.

Om man beslutat sig för att man vill arbeta med en KBT behandling gäller det absolut att ställa frågan vilken utbildning och erfarenhet personen har som tar sig an behandlingen. Idag är KBT så populärt att det utbildas personer i några veckors kortkurser. Ska man gå i en KBT behandling ska man inte nöja sig med kortkursutbildade personer. Då kan man inte räkna med att man får en KBT behandling. Man ska ha rätt till kvalitet och det kan man få först med en person med flera års utbildning. Allra helst ska man gå hos någon legitimerad psykoterapeut (en utbildning som tar många år). Förutom att det är bättre kvalitet tar dessa behandlingar också kortare tid i anspråk. 

Ibland kan det vara jättelång kö för att få träffa någon terapeut. Om det tar för lång tid, mer än 3 månader, kan man hänvisa till vårdgarantin som innebär att man har rätt till att få remiss till någon som kan starta en behandling snabbare.

Men det viktiga! Även om det är många hinder på vägen som kan kännas oändliga när man mår dåligt så var envis! Man har rätt till att få en bra behandling!

Hej. Jag började under hösten att studera på högskolan efter att ha arbetat några år. Jag såg fram emot detta jättemycket. Nu har det gått en termin och det funkar inte alls. Jag kommer helt enkelt inte igång att läsa hemma. Det finns så mycket annat som jag vill och tycker att jag måste göra. Det här blir en katastrof! Vad ska jag göra?

Svar: Jag tror att Du delar detta problem med väldigt många som börjar att studera efter gymnasiet. Man kan inte riktigt förstå hur mycket tid man egentligen måste lägga ner på studierna och inte nog med det, man måste lägga upp sitt schema helt själv. Jag anar att Du inte har några större problem att komma iväg på föreläsningar, inbokade tider med kompisar eller fritidsintressen. Så det Du måste göra är att lägga upp ett schema för Dig själv och följa det lika självklart som Du skulle gå iväg till ett arbete. Ibland kan det även vara svårt att plugga hemma då det är så mycket som tar ens uppmärksamhet just där och som lockar mer. Så börja att schemalägga Din tid, skriv in föreläsningar och lägg sedan in hur mycket som Du tycker att det är rimligt att plugga under dagen (hemma eller på annan plats). Men lägg också in ledig tid för det är viktigt att också känna sig helt ledig när man gjort sitt inplanerade pass. Man måste få tid till att vila och inte gå med skuldkänslor att man borde plugga mer. Då kommer Du också ha mer energi för att både plugga och för att göra andra roliga saker.

Idag talar vi mycket om att man ska acceptera sig själv. Du är bra som Du är! Du duger! Våga tror på Dig själv! Du är vacker, fin, trevlig,lagom just som Du är.                              Visst känns det bra? Det låter ju så logiskt.

Men samtidigt talar vi lika mycket om att vi kan förändra oss, vi kan bli snyggare, smartare, smalare och bättre genom att vi bara lägger manken till.

Hur ska vi få detta att gå ihop? Hur ska vi hantera alla dubbla budskap som väller över oss?

Vad vill vi tro på? Och vad tror vi på?

Fråga:
Jag blir så nervös när jag kommer till vårdinstitution, som till exempel ett sjukhus eller vårdcentralen. Om mitt blodtryck ska kontrolleras reagerar min kropp som om det vore en fara på gång. Hjärtat slår, jag blir torr i munnen och kan inte styra mina reaktioner. Det är mycket jobbigt. Vad kan jag göra åt det?

Monika G

Svar:
Att vara rädd när man kommer i kontakt med sjukhus och vårdcentraler är ett mycket vanligt problem. Ibland handlar det om att man tycker att blod, skador och injektioner är obehagliga, ibland handlar rädslan om att man inte har kontroll på vad som ska hända.

Inte helt sällan är man rädd för att blodtrycket ska öka när det ska kontrolleras. Detta fenomen kallas för white-coat hypertoni, det vill säga ökat blodtryck när man kommer i kontakt med vita rockar. Problemet är långt vanligare än man kan tro. Ibland får patienten ökat blodtryck vid upprepade mätningar på sjukhuset vilket gör att han/hon får börja medicinera med blodtrycksmedicin trots att blodtrycket kanske är helt normalt.

Blodtrycket ska öka när man blir orolig. Det är naturligt och ett sätt för kroppen att bli beredd att försvara sig. Problemet är att kroppens försvarsinstinkt i just denna situation ju inte är särskilt bra.

Om man vid mätning på vårdcentralen har ökat blodtryck men för övrigt inte brukar ha besvär med känningar av blodtrycket så tycker jag absolut att man ska be sin läkare om en så kallad 24-timmarsmätning innan mediciner sätts in. Då får man en liten digital apparat som man har runt midjan och som mäter blodtrycket med jämna mellanrum under ett dygn. Man skriver också upp hur dagen varit, hur man känt sig, vad man gjort etc. Det är bra om man gör mätningen ett helt vanligt dygn, det vill säga inte om man har en tenta eller något annat oroande på gång.

Studier har också visat att det är mycket vanligt att blodtrycket ökar och om det mättes oftare skulle mycket onödig medicinering kunna förhindras.

Läsarfrågan:

Jag gillar inte sommaren och längtar absolut inte till den. För då finns det risk för åska. Jag har så länge jag minns varit rädd för åska men jag tycker det bara blir värre och värre nu som vuxen. Jag brukar ha koll på alla väderprognoser, jag kollar moln och är alltid beredd. Och om det åskar så sitter jag långt in i lägenheten och så långt från fönster som det bara går. Har Du några tips hur jag ska göra så att sommaren som kommer inte blir samma plåga?/Hälsningar från åskrädd.

Svar:

Hej åskrädd. En rädsla som man försöker undvika mer och mer och där man tänker ut möjligheter hur att komma undan blir oftast bara större med tiden. Man ger ju kroppen instruktioner av både det man säger ”åskan är farlig” och det man gör ”kontrollerar, gömmer sig” För att minska denna rädsla behöver man alltså både ändra sitt sätt att tänka och agera. Att tycka att ett åskoväder är obehagligt och något man har respekt för upplever nog väldigt många men när åskvädret dragit vidare så funderar man inte så speciellt mycket på det. Jag tycker Du ska söka en KBT terapeut och få hjälp för denna fobi. Behandlingen är framgångsrik och det behövs oftast mycket kort behandlingstid. Du får där hjälp med att ändra Ditt tänkande och agerande så att detta inte ökar Din rädsla. Målet är att Du ska ha respekt för åskan men inte att den ska styra Din sommartillvaro!

Läsarfrågan:

Jag blir röd i ansiktet alldeles för ofta och helt utan anledning. Trots att jag försöker låta bli så känner jag hur röd jag bli på en sekund. Jag är rädd för jag vet aldrig när det ska hända så jag börjar dra mig för att vara i sociala situationer och vill helst inte dra blickarna till mig. Men det är ju så tråkigt. Snart vågar jag väl inte träffa någon! /Hjälp!

Svar:

Att försöka låta bli att rodna innebär nästan alltid att man rodnar mer. Man ger instruktion till kroppen att ”skärp Dig nu, låt bli att rodna” och i samband med det skärper sig kroppen till max för att skrämma bort det farliga , hjärtat börjar slå och man blir spänd i kroppen och man är beredd. Tyvärr för denna aktivitet i kroppen med sig att just det man är rädd för händer -man rodnar. Och inte blir man så speciellt tacksam för att kroppen hjälper till. Så det här är ingen vidare strategi. Bättre är att acceptera att man faktiskt rodnar och att det kanske inte är så farligt som man egentligen tror. För vad är det som kan hända? Att någon ser? Att någon kommenterar? Och hur farligt är det? Om man testar så inser man förmodligen att faran inte är så stor att människor kommer att tycka illa vara och ju fler sådana upplevelser man får ju fler bevis har man att man inte behöver vara rädd.  Ja, jag vet att det låter enkelt men det är en strategi som gör att man i alla fall kan börja vända på rädslan. Börja med att testa i situationer som Du tycker är lite lättare och uttöka sedan med fler sitautioner. Bestäm Dig för att träna på minst en situation varje dag. Lycka till!

Har Ni sett reklamen från Lantmännen med denna text.? Kan man det- ersätta sin terapeut med en deg?

Jag tror att idag är det svårt för den som söker terapi att veta vad man egentligen behöver och vad man får. Dels finns det olika skolor som tex KBT och psykodynamisk terapi, där terapeuterna antingen har en lång utbildning med godkänd legitimation eller har genomgått en utbildning på några veckor. Sen växer det dessutom fram terapeuter med en mängd andra snarlika titlar som tex samtalsterapeut, certifierad terapeut eller auktoriserad terapeut. Så hur ska då en lekman göra för att hitta en terapeut som kan hjälpa en på vägen?

Först och främst ska man våga fråga vad terapeuten har för utbildning, legitimation och erfarenhet. Det är lika självklart som man vill ha en kirurg med erfarenhet av tidigare operationer eller en hantverkare som har en utbildning och kunskap i just det man anlitar honom/henne för. För att en psykoterapeut ska vara legitimerad ska det stå ett leg. framför titeln. Det innebär att han/hon har en från Socialstyrelsen godkänd utbildning. Anledningen att detta är viktigt för patienten är dels att man får bevis på att terapeuten har lång erfarenhet och kunskap och dels att man är skyddad om det skulle bli något fel. Men man ska också våga fråga vad psykoterapeuten har för erfarenhet av just det man söker för. Det andra man bör göra när man hittat en möjlig terapeut är att gå på ett första samtal där man går igenom problemet och ett förslag hur man kommer att arbeta med detta och ungefärlig tidsåtgång.  För visst kollar man sånt med andra yrkesgrupper som man anlitar? Ibland kan det vara lite snårigt till och med här. Det anordnas tex korta kurser i KBT som även en legitimerad psykoterapeut med annan skola kan genomgå. Därför ska man också våga fråga om psykoterapeutenär legitimerad psykoterapeut i den skolan som man söker. För tyvärr framgår det inte bara av titeln.

Visst kan man få en bra behandling av andra yrkesgrupper som inte har utbildning och kunskap. Men risken är mycket större att behandlingen blir fel av en person som inte kan sitt arbete. Jag tycker att man som konsument och patient ska veta vad man får och att man kan få välja därifrån. Vet jag att min terapeut inte är legitimerad men behandlingen går jättebra, bra fortsätt. Men vet jag inte vem som hjälper mig så blir jag förd bakom ljuset. Och då finns det en risk att jag lika väl kan ersätta terapeuten med en deg!

Fråga: Jag är 50+ och har varit gift 20 år. Min man har fått cancer och kommer inte att överleva, det är bara en fråga om tid. Livet är upp och ner för hela familjen och jag har börjat få panik. Hur ska jag kunna leva vidare när han är borta? Vem ska ta hand om mig? Kommer jag att kunna leva normalt?

Jag har alltid varit självständig, och tagit hand om familjen när min man varit på sina resor. Har till och med tänkt lämna honom flera gånger och önskat att han hittat någon annan. Jag har inte varit lycklig! Men nu när han är sjuk och ska dö från mig är jag helt förlamad och panikslagen. Är det normalt?

Henriikka

Svar: Hur man ska reagera i en situation som du beskriver är omöjligt att veta i förväg, och jag tror att hur man än reagerar så är det normalt.

Du har tidigare haft funderingar på att lämna din man och ert liv tillsammans, men det har ju ändå funnits något som gör att du har stannat. Kanske är det tryggheten eller kanske har det varit för att du älskar honom. Oavsett vad det är så har du valt att vara kvar.

Situationen du står inför nu innebär att det inte finns några valmöjligheter och inte heller möjlighet att påverka situationen på något sätt. Du står inför fakta att han kommer att lämna dig och du blir ensam. I den situationen är det naturligt att man fokuserar på alla positiva saker man har och riskerar att förlora och hur tomt det kommer att bli. Men när du tidigare funderade på att lämna honom tänkte du mer på det som var negativt och allt du skulle ha att vinna efter en separation.

Jag tror att du just nu ska acceptera de tankar och känslor du har; att det kommer att bli tomt och att du tror att du inte kommer att klara av det. Men du ska också ifrågasätta om dina tankar är sanna. Hur vet du att du inte kommer att klara det? Varför skulle du inte kunna ta hand om dig själv? Det känns så nu, men innebär det att det alltid kommer att kännas så här?

Du behöver inte svara på frågorna utan bara ta dem till dig. För du är ingen spåtant. Du är just nu i en situation – och kommer förmodligen att hamna i fler situationer – i livet som du tidigare aldrig behövt fundera över. Men hur det än är så kan du inte veta hur det kommer att gå.

/Kerstin Hellström

Fråga:

Hej. Varje gång jag ska gå hemifrån blir jag så orolig för att jag ska ha glömt något. Jag går tillbaka och kollar spisen, balkongdörren, handväskan, strykjärnet och kaffebryggaren. Sen går jag ut och kollar att jag låst flera gånger. Det är som jag inte riktigt förstår att det är låst fast jag ändå fattar att det är det. Inte sällan händer det att jag trots kollandet får gå tillbaka för att kolla igen. Jag vågar inte längre lita på mig själv! Vad ska jag göra? Mvh/Angelica

Svar:

Hej Angelica. Du beskriver vad vi kallar för tvångshandlingar. Man kollar om och om igen och för varje gång blir man tillfälligt lugn men sen börjar tvivlet igen. Därför kallas även detta problem ibland för tvivelsjuka. Problemet kan ibland öka om man har mycket runt omkring sig och själva kontrollerande ger ett litet lugn i stunden. Men tyvärr är det ju kortvarigt och oron för att ha glömt något ökar ju också stressen. Det låter enkelt, det är ju egentligen bara att sluta, eller hur? Men tyvärr är det sällan så enkelt och man behöver ofta lite mer hjälp på traven för att bryta dessa beteenden. Den bästa behandlingen för detta problem är kognitiv beteendeterapi. Mycket kort kan man säga att man i behandlingen går igenom alla kontrollbeteenden och försöker bryta dessa vartefter med nya mer normala sätt att hantera situationerna. Man tränar med terapeuten hur man kan bryta beteendet och får också uppgifter med att träna på hemma . Man går även igenom tankarna och hur man istället kan tänka. Ibland kan man, om ångesten är mycket svår, komplettera med medicin. Så sök Din psykiatriska öppenvårdsmottagning eller Din husläkare och be om en remiss till en utbildad legitimerad kbt psykoterapeut med erfarenhet av denna problematik.

Hej. Jag började ett nytt arbete i oktober, ett arbete som jag är jätteglad för! Nu har jag varit ledig över helgena och är jättestressad av att komma tillbaka. Jag har glömt allt och min chef förväntar sig absolut att jag ska kunna detta nu. Jag vet inte hur jag ska klara detta!/YH

Svar: Med handen på hjärtat -är det verkligen Din chef som förväntar sig att Du ska kunna detta nu eller är det Du själv? Du har alldeles för stora krav på Dig själv. Du har precis börjat detta arbete och har lärt Dig en del. Att Du nu varit ledig och koncentrerat Dig på annat är jättebra men det innebär ju inte att all annan kunskap har försvunnit . Även om det kan kännas så. Tänk så här: Det jag lärde mig under hösten uppdaterar jag snabbt när jag åter är på plats. Sen ska jag lära mig en massa nya saker och det är ju det jag ska ägna mig åt undr hela våren. Detta jobb ska jag ha länge och det är omöjligt att kunna allt på en gång! Jag tar en sak i taget.